Make your own free website on Tripod.com

Johanna Hongell -Darsee
En Bla Kogagu

Home

Nytt
Kontakta
Forestallningar
Sken Skymning
En Bla Kogagu
Bharata Natyam
Krishnas Hyss
Workshops
Press
Medverkande
Tidigare föreställningar

Moln, regn, vågor och trän dansar med måsar, ödlor och planeter. Någon väntar, någon kastar bort sina smycken, någon förvandlas till en fisk.

En Blå Kogagu skapades sommaren 1999, som en del i scenprogrammet på bomässan H 99 i Helsingborg.
I januari 2000 hade den premiär på Teater Bava i MalmöI
oktober 2000 deltog en barnversion i Saltofestivalen med offentliga föreställningar och turné i Skåne. En Blå Kogagu i Barnversion var också en del av Barnteatrarnas Kulturbro i Malmö och Köpenhamn.

I november 2000 deltog en soloversion av En Blå Kogagu i festivalen Differenta Sensationi i Turin i Italien.

katarinasode.jpg

Luonnatar, den ädla ungmön, hon var himlarymdens dotter.

Tiden tycktes henne långsam, livet kändes tungt att leva,
Då hon alltid dvaldes ensam, levde jämnt som enslig ungmö
Där på luftens långa gårdar, höga himlens ödevidder.

Se nu sänker hon sig neder, hon vill vila ibland vågor
På det öppna havets yta, på de stora vida vattnen.

***

Än en liten tid hann lida, än förrann en ringa tidrymd;
Knipan kom, den flinka fågeln, flög och klingade i rymden
Sökande ett rum för redet, letade ett land att bo på
Flög i öster, flög i väster, vände åt nordväst och söder
Hittade ej minsta hälla, inte ens det sämsta ställe,

Där hon kunde ta sin tillflykt, kunde bygga sig en boning.

***
Hände så att vattenmodern, vattenmodern, luftens ungmö,
Höjde ena knät ur havet, skulderbladet upp ur böljan,
Till en nästesplats åt knipan, till en eftertraktat tillhåll.

***
Knipan reder sig att ruva, värmer upp den kalla knäskåln,
Ruvar en dag, ruvar två dar, ruvar nära nog den tredje.
Men då märker vattenmodern, vattenmodern, luftens ungmö,
Att bon börjar bliva brännhet, hennes fina hud förkolnar:
Tror att knät har börjat brinna, alla hennes senor smälta.

Kraftigt ryster hon på knäna, lyfter plötsligt sina lemmar
Äggen vältrades i vattnet, hävdes ut bland havets böljor;
Alla äggen gingo sönder, skalen splittrades i spillror

Äggen råda ej i ävjan, spillrorna gå ej till spillo,
Smulorna bli ej försmådda, skärvorna bli sköna stycken:
Undre halvan utav ägget blir till himmelen i höjden;
Överdelen utav gulan blir till sol, som steker ljuvligt,
Överdelen utav vitan blir till månens matta skiva,
Allt vad brokigt är i ägget blir till stjärnor högt på himlen,
Allt svartaktigt i det ägget blir till mörka moln i rymden.

Aino

Aino är en ung flicka som blir bortgift mot sin vilja. För att undfly detta springer hon ut i skogen, kastar av sig alla sina bröllopssmycken och hoppar ner i havet där hon förvandlas till en fisk.

Fingerringen flög av fingret, pärlhalsbandet bort från halsen
Gyllne ringen gick till spillo, silverpärlorna försvunno

***
Det var då en fisk bland fiskar jag har aldrig sett en sådan!
Den är slätare än siken, glänser mera än en grålax;
Den är ljusare än gäddan, har ej fenor som en storfisk
Har ej minsta människolikhet, har ej hårband som en ungmö,
Ej sjöjungfruns sköna gördel, ej den lilla ungmöns öron;
Den är snarast lik en havslax, liknar mest en havsabborre.

For teknisk information se sidan "forestallningar"